Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
I am seven years old, on vacation, camping in the archipelago.
Due to the heat wave, nights are tropical.
I swim and eat ice cream every single day.
Kurt Cobain, my idol, is dead.
I cry when Scar kills Mufasa in “The Lion King”.
In the World Cup Sweden wins a bronze medal but it feels like gold.
Why is the Swedish goalkeeper’s name Ravioli? The pattern on a chocolate bar resembles ripples on the ocean and it fills me with a strange joy. The very best sound: rain against the tent canvas. If one is not in the kitchen when adults smoke it’s not dangerous. Up high on a hot tin roof I’m frying roots against an electric light bulb. I’m never afraid, I won’t fall.
Compared to the present, nostalgia is clear, clean and intense. The taste is sweet and bitter, combining pain with lust, home and away, then and now, reality with dreams. I revel in the loss. Believing in a utopian future is so passé.
Jag är sju år gammal och semestrar i tält på en skärgårdsö.
Det är värmebölja och nätterna är tropiska.
Jag badar och äter glass varje dag.
Min idol Kurt Cobain är död.
Jag gråter när Scar mördar Mufasa i Lejonkungen.
Sverige tar VM-brons men det känns som guld.
Varför heter Sveriges målvakt Ravioli? Kexchokladens struktur är förbryllande lik krusningarna på havet och fyller mig med en omotiverad lycka. Det bästa ljudet: regn på tältduken. Är en inte i köket när de vuxna röker är det inte farligt. Högst uppe på ett hett plåttak grillar jag rötter på utebelysningen. Jag är aldrig rädd för att ramla ned.
Nostalgin är klarare, renare och intensivare än nuet. Det är en dubbel känsla. Den smakar sött och bittert. Blandar smärta med lust, hemma och borta, då och nu, verklighet och dröm. Jag frossar i förlust. Utopisk framtidstro är så passé.
