Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Visit: LM Ericssons väg 14, StockholmIn a world that is constantly changing, is anything new really happening? Is an event a change in the way reality appears to us, or is it a transformation of reality itself?
As I write this, I have been working at Konstfack a little more than six months and with great pleasure I notice how synapses in my brain are being redirected. Subjective thought formations collapse, as moments of collective thinking emerge. That’s my cue to shift focus from the private, reflective engagement with a work of art – the experiential condition of art understood as a series of singularities – and consider how events present themselves to multitudes.
The camera is transformed by reality. For many artists, a camera is simply a character among other characters, experiencing events and non-events together. As new biologically-inspired plenoptic cameras are being introduced, the specific creative event a photograph constitutes converts into a collecting gesture. Viewfinder, aperture and focus have been streamlined into a technology that with a single push of a button collects a totality of alternatives. The camera generates a materiality manifested as an archive in which connections no longer occur through cause and effect, but through networks. The German media archaeologist Wolfgang Ernst writes ‘the archive oscillates between a cemetery of facts and a garden of fictions’ and describes with these words the location, movement and material out of which a large part of contemporary art, regardless of medium, occurs.
This year’s Degree Exhibition resonates with the buzz of the archives, in a lost mother’s diaries or the constant flow of moments and subject positions that playfulness between a mother and daughter produces. We see childhood memories engraved forever in a consciousness like cryptic messages to the future, processed alongside attempts to visually engage the endless horizon of information that a whole genome sequencing formulates. We are presented with painting practices that in distinct processes ask the question: How to repeat an experiment? Explorations of space revisiting the grand projects of modernism arise next to sculptural processes examining the slow decay of contemporary memory technologies.
With this exhibition, a common mode of address starts to appear in the formulation of an observer at the mercy of stimuli; the desire to design affect and insist that this is effective. Some artists more specifically probe the visual power to create mental concepts in works that track ontological assumptions within situations such as the intersection between city planning and housing policy, the medical diagnosis of symptoms, bird ringing and animal protection marketing.
These artists are not looking for a point from which the world is in order. On the contrary, it seems their work deliberately shows us how an artwork in its completed form is nothing but one construction among many alternatives, and how work is at its most the moment the pieces do not fall into place.
Loulou Cherinet, Professor of Fine Art
Händer det något nytt i en värld som ständigt förändras? Är en händelse en förändring i hur verkligheten ter sig, eller är det en förvandling av verkligheten själv?
I skrivande stund har jag arbetat i drygt ett halvår på Konstfack och har med stort nöje börjat lägga märke till hur synapser i min hjärna omdirigeras. Subjektiva tankebanor ger vika till förmån för ett kollektivt tänkande i stunden. Det är dags att flytta fokus från den enskilda betraktarens möte med konstverket – den så kallade konstupplevelsen i vilken objektet presenterar sig för subjektet – och titta närmare på hur händelser presenterar sig för multituder.
Kameran förvandlas av verkligheten. För många konstnärer är en kamera helt enkelt en karaktär ibland andra karaktärer som tillsammans upplever händelser likaväl som icke-händelser. I takt med att nya biologiskt inspirerade plenoptiska kameror introduceras förvandlas den specifika skapande akt ett fotografi utgör till en insamlande gest. Sökare, ljus och skärpa har effektiviserats i en mekanik som med ett snabbt knapptryck samlar in en totalitet av alternativ. Kameran alstrar en materialitet manifesterad som arkiv i vilket kopplingar inte längre uppstår genom orsak och verkan utan genom nätverk. Den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst skriver att ”arkivet oscillerar mellan faktakyrkogård och en fiktionernas trädgård” och beskriver med dessa ord platsen, rörelsen och materialet ur vilka en stor del av samtidskonsten, oavsett medium, uppstår.
I årets kandidatutställning av kandidatstudenterna på Konst genljuder sorlet från arkiven; i arbetet med en förlorad mammas dagböcker eller i det konstanta flödet av platser, tidpunkter och subjektspositioner som leken mellan en mor och dotter utgör. Vi ser barndomsminnen, vilka ingraverats för alltid i ett medvetande likt kryptiska meddelanden till framtiden, bearbetas sida vid sida med ansatser att visuellt engagera den oändliga horisont av information en helgenomsekvensering bildar. Vi står inför ett måleri som i olika processer ställer frågan; Hur upprepar man ett experiment? Rumsliga gestaltningar, i vilka modernismens stora projekt återbesöks, byggs upp bredvid ett skulpturalt utforskande av det långsamma förfall samtida minnesteknologier befinner sig i.
Gemensamt i denna utställning är också tilltalet i formandet av en betraktare utlämnad åt stimuli, viljan att formge en upplevelse och att insistera på att detta är verkningsfullt. Det visuellas kraft att skapa mentala begrepp prövas mer specifikt av några konstnärer vilka spårar ontologiska antaganden i situationer som till exempel skärningspunkten mellan stadsplanering och bostadspolitik, medicinsk diagnostisering av symptom, ringmärkning av fåglar och djurskyddsföreningars marknadsföring.
Dessa konstnärer letar inte efter en punkt ifrån vilken världen kommer i ordning. Tvärtom verkar deras arbeten medvetet visa på hur en genomförd gestaltning bara är en konstruktion ibland många alternativ och hur arbetet blir som mest intressant i det ögonblick bitarna inte faller på plats.
Loulou Cherinet, professor i konst
