På senaste tiden har jag längtat efter att få sova, för då får jag träffa Nike igen. När jag sover ändras tiden, Nike lever och säger att hon självklart inte gått bort. Samma sak i varje dröm. Även farmor lever och jag säger till henne att jag är så glad att jag hann hem till Sverige igen innan hon gick bort. Ibland vet jag att jag är vaken, jag vet att pappa sover, ändå står han bredvid mig och säger mitt namn. Jag kan inte röra mig eller öppna ögonen. Jag är i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. När jag blundar ser jag ansikten komma och gå. Jag hör flygkaptenen säga att det är turbulens och att vi passagerare ska spänna fast säkerhetsbältena. Men jag sitter fast och ser bara fler och fler ansikten. Jag vet att speglar inte kan bubbla, koka framför mina ögon. Men jag vågar ändå inte röra den, jag får strunta i att sminka mig och skynda till jobbet istället. Trots att jag vet att jag inte kommer kunna höra vad dom säger.

Min vardag är förändrad och jag har allt svårare att skilja på dröm och verklighet.