The body is one of the first sensors in our perception of a space. However it is surprising to note the limitations of bodily engagement in spatial experiences.
In our society the norms are often obstructing bodily engagement. We carefully teach our kids not to touch the walls, not to climb on things or not to lie down on the floor. This social conditioning follows us and impacts our spatial experiences to a great extent.
The aim of the project is to raise awareness of our constrained relationship with architecture. The outcome is an alternative space, designed to challenge our bodily engagement but also to react and adapt to it.
Kroppen är en av de första sensorerna i vår uppfattning av ett rum. Det är dock överraskande att se den kroppsliga förbindelsens begränsningar i en rumslig upplevelse.
I vårt samhälle står normer ofta i vägen för kroppslig inblandning. Vi är noggranna med att lära våra barn att inte röra väggarna, inte klättra på saker eller ligga på golvet. Denna sociala betingning följer med oss och påverkar våra rumsliga upplevelser i hög grad.
Målet med projektet är att skapa medvetenhet om vårt ofria förhållande till arkitekturen. Resultatet är ett alternativt rum designat till att utmana vår kroppsliga inblandning men också till att reagera och anpassa sig till densamma.